Oh my!
Varför är jag så trött? Jag som ska skriva typ 150 omdömen den här veckan och rätta en massa novellanalysprov. Dessutom olika slags möten. Ojojoj, hur ska jag orka innan lovet? Alla utvecklingssamtal också? Allt blir ju mycket roligare om man inte är så trött. Man blir mycket bättre om man inte är så trött... Jag gillar ju att vara lärare ändå.
Wire in the Blood
Så, nu har mitt finger börjat läka. Nu när min andra privata sjuksköterska, Ingrid hjälpte mig att lägga om såret i lördads hade det börjat levra sig. Skönt det. I dag la jag om det själv (!) med hjälp av elastisk, självhäftande sak som jag fått av skolsyster. Praktiskt att jobba på en skola när sånt händer.
Snart ska jag se Poirot på TV4. Jag älskar brittiska deckarserier! Vet inte vad det är som får mig att fängslas. Kanske att det är så brittiskt och att jag är en sucker för det. Å andra sidan gillar jag mindre jättebrittiska deckarserier som t ex Mord i sinnet, som gick i går. Hm... Måste ta och klura på det där... I alla fall, ingen är som Agatha Christie minsann. Hejja Poirot och Miss Marple och de andra!
Snart ska jag se Poirot på TV4. Jag älskar brittiska deckarserier! Vet inte vad det är som får mig att fängslas. Kanske att det är så brittiskt och att jag är en sucker för det. Å andra sidan gillar jag mindre jättebrittiska deckarserier som t ex Mord i sinnet, som gick i går. Hm... Måste ta och klura på det där... I alla fall, ingen är som Agatha Christie minsann. Hejja Poirot och Miss Marple och de andra!
Skrapsår.
Gårdagen började med att jag åkte hemifrån vid 7 som vanligt. Efter lektionerna var slut hade vi föräldramöte vid 18. Jag lämnade Bunkeflostrand vid 20.12 med buss nr 4. En otroligt lång arbetsdag helt enkelt. Över 12 timmar i skolan. Dessutom hade jag för gamla linser, så jag började bli ganska trött i ögonen.
Efter en ganska trevlig busstur med Per och Therese skulle jag och Per gå av vid Gustaf Adolfs torg. En stång som man skulle hålla i (där stoppknapp finns) var avkapad och hängde alltså ganska löst över en annan stång. Jag höll i den andra stången när bussen bromsade in. Den avkapade stången flög med riktig kraft över mitt lillfinger (då det var en som höll i den). Jag började blöda otroligt mycket och blev ganska chockad. Jag sprang ut ur bussen med Per och Therese efter mig. Jag fattade inte riktgigt vad som hände, men Per lindade in mig med några pappersservetter. Hela jag blev blodig; mina jeans, min skinnjacka, min tröja, min andra hand. Therese ringde 112 och Per stannade en taxi och vi åkte till akuten.
Väl där, ca klockan 20.30 fick jag vänta nästan en timme för att ens anmäla mig. Jag började bli trött i min andra hand eftersom jag tryckte hela tiden på mitt pulserande finger. När jag anmälde mig la de provisoriskt om det och sa att jag fick vänta tills de ropade upp mig. Det visade sig att halva nageln hade mosats oh att skinn hade lossnat från toppen ner på hela fingret. Therese som bor i Lund var tvungen att åka hem, eftersom det var en ny arbetsdag dagen efter. Per åkte också. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid till.
Jag väntade i det kala, tråkiga väntrummet utan tidningar och TV i ungefär 2,5 timmar. Sedan blev jag inropad till ortopeden. Sköterskan tog upp mitt bandage och konstaterade att jag inte borde ha kommit dit, utan att de skulle löst det ute i receptionen. Hon la en bit väv på mitt finger och sprng därifrån. Jag trodde hon skulle hämta något och skulle komma tillbaka snart. Men icke. Där satt jag med min hand på en bricka. Efter en stund frågade jag om det var meingen att jag skulle vänta där. Ingen hade ju sagt något till mig. Det skulle jag. Efter någon timme rågade jag hur lång tid det kunde ta och jag fick svaret "en stund". Jag försökte vila mig på sjukhussängen i det kalla, slitna rummet, men det gick inte så bra, eftersom mitt finger inte var inlindat. Efter ytterligare en timme eller så frågade jag om de visste något om när jag kunde få hjälp. Jag fick svaret "snart". Jag väntade och väntade. Inget hände. Till slut gick jag ut och frågade hur länge "snart" är och fick svaret "Det kan vara allt upp till 5 timmar." Då hade jag väntat i fem timmar. Efter en liten stund kom läkaren. Och konstaterade att jag inte borde vara där. Men det är väl inte mitt fel? Han gick efter några sekunder. Efter det kom en sköterska och lade om min hand, sedan fick jag gå.
Då var jag otroligt trött, efter min arbetsdag, olyckan och all väntan. Jag höll på att bli galen där inne, jag fick ju inte veta något. Mina ögon var röda, efter tårar och gamla linser som suttit i 20 timmar. Jag hade kläder med intorkat blod. Vid 01.44 var jag hemma.
Jag förstår att de är stressade i vården, men man borde kunna få besked, ett leende eller bara en tidning att läsa eller lite vatten att dricka. Jag tycker att jag blev behandlad riktigt dåligt. Det var riktigt psykiskt påfrestande och jag mår uselt idag. Fingret gör fortfarande ont och har blött igenom bandaget. Mycket pengar och tid går till spillo.
Efter en ganska trevlig busstur med Per och Therese skulle jag och Per gå av vid Gustaf Adolfs torg. En stång som man skulle hålla i (där stoppknapp finns) var avkapad och hängde alltså ganska löst över en annan stång. Jag höll i den andra stången när bussen bromsade in. Den avkapade stången flög med riktig kraft över mitt lillfinger (då det var en som höll i den). Jag började blöda otroligt mycket och blev ganska chockad. Jag sprang ut ur bussen med Per och Therese efter mig. Jag fattade inte riktgigt vad som hände, men Per lindade in mig med några pappersservetter. Hela jag blev blodig; mina jeans, min skinnjacka, min tröja, min andra hand. Therese ringde 112 och Per stannade en taxi och vi åkte till akuten.
Väl där, ca klockan 20.30 fick jag vänta nästan en timme för att ens anmäla mig. Jag började bli trött i min andra hand eftersom jag tryckte hela tiden på mitt pulserande finger. När jag anmälde mig la de provisoriskt om det och sa att jag fick vänta tills de ropade upp mig. Det visade sig att halva nageln hade mosats oh att skinn hade lossnat från toppen ner på hela fingret. Therese som bor i Lund var tvungen att åka hem, eftersom det var en ny arbetsdag dagen efter. Per åkte också. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid till.
Jag väntade i det kala, tråkiga väntrummet utan tidningar och TV i ungefär 2,5 timmar. Sedan blev jag inropad till ortopeden. Sköterskan tog upp mitt bandage och konstaterade att jag inte borde ha kommit dit, utan att de skulle löst det ute i receptionen. Hon la en bit väv på mitt finger och sprng därifrån. Jag trodde hon skulle hämta något och skulle komma tillbaka snart. Men icke. Där satt jag med min hand på en bricka. Efter en stund frågade jag om det var meingen att jag skulle vänta där. Ingen hade ju sagt något till mig. Det skulle jag. Efter någon timme rågade jag hur lång tid det kunde ta och jag fick svaret "en stund". Jag försökte vila mig på sjukhussängen i det kalla, slitna rummet, men det gick inte så bra, eftersom mitt finger inte var inlindat. Efter ytterligare en timme eller så frågade jag om de visste något om när jag kunde få hjälp. Jag fick svaret "snart". Jag väntade och väntade. Inget hände. Till slut gick jag ut och frågade hur länge "snart" är och fick svaret "Det kan vara allt upp till 5 timmar." Då hade jag väntat i fem timmar. Efter en liten stund kom läkaren. Och konstaterade att jag inte borde vara där. Men det är väl inte mitt fel? Han gick efter några sekunder. Efter det kom en sköterska och lade om min hand, sedan fick jag gå.
Då var jag otroligt trött, efter min arbetsdag, olyckan och all väntan. Jag höll på att bli galen där inne, jag fick ju inte veta något. Mina ögon var röda, efter tårar och gamla linser som suttit i 20 timmar. Jag hade kläder med intorkat blod. Vid 01.44 var jag hemma.
Jag förstår att de är stressade i vården, men man borde kunna få besked, ett leende eller bara en tidning att läsa eller lite vatten att dricka. Jag tycker att jag blev behandlad riktigt dåligt. Det var riktigt psykiskt påfrestande och jag mår uselt idag. Fingret gör fortfarande ont och har blött igenom bandaget. Mycket pengar och tid går till spillo.